Åsa Ekvalls Hemsida

I min närvaro finns det ett fåtal personer som läser mig utan och innan. De vet vad jag säger, tänker, känner utan att jag ens behöver vara i närheten. Dessa personerna är liksom jag högkänsliga eller starksköra, kan man mä säga. De är kvinnor,  inkännande, omtänksamma mä stora hjärtan och en vilja att finnas för dem de älskar och en hel hög till. De har alla nån gång tidigt i livet, som jag själv, lärt sig att känna av stämningen, läsa av kroppsspråk, vara beredda, på sin vakt. Kroppen sköter det på automatik. Förutom att vi känner in andras känslor så pass att vi själva kan gå under så lär vi också oss att se massa andra detaljer hos en person som ingen annan tänker på. Vi ser inte bara beteendet utan lär oss också se små subtila tecken hos en person och kan mä det avgöra vad man vill utan ord. För mig är det så tryggt och en enorm lättnad i den vård jag behöver utan att kunna förmedla en känsla I ord. Ibland känner jag mig som en tvååring och förstår frustrationen i att kanske inte kunna berätta trots att huvet vet. Stora tårar rinner utmä kinderna och jag stampar mä foten som en arg kanin. Om kroppen kunnat hade jag nog också slängt mig på golvet och skrikit. Vi är olika och en i min närhet som inte har detta mä sig naturligt för han har helt enkelt inte behövt vara förutseende på samma vis. Vi har kämpat ett tag och mycket missförstånd leder till tråkigheter för oss bägge. Jag har slitit mig i håret för att hitta en lösning på att när jag inte kan skriva och inte har ögonplattan tillhands kunna ge svar som hjälper mig förklara vad jag vill. Istället för att som nu fråga vad vill du, övar vi på att vara förutseende. Om jag pekar på pannan,  vad kan det innebära? foten? armen? magen? och så kommer vi på massa saker om den kroppsdelen som jag ofta har problem mä. Det kliar, törstig, hår i vägen osv. Så nu ställer Peter svaren som en fråga och jag gör tummen upp el ner eller en blinkning ja, två nej och tre jag älskar dig.

Vi lever ett helt liv ihop och vi ser varandra dagligen utan att Ibland egentligen se varandra. Kan ni förstå er närmaste om hen blir ”instängd” i sin egen kropp? Det är inte lätt och vi gör så gott vi kan. Ingen självklarhet. 

English:

In my presence, there are a few people who read me inside and out. They know what I say, think, and feel without me even needing to be around. These people are, like me, highly sensitive or fragile, you could say. They are women, empathetic, caring, with big hearts and a desire to be there for those they love, and so much more. They have all learned, at some point in their early lives, like me, to sense the mood, read body language, be prepared, and be on guard. The body does it automatically. In addition to feeling other people’s emotions so deeply that we can become overwhelmed, we also learn to notice many details in a person that no one else thinks of. We not only see behaviour, but we also learn to see minor, subtle signs in a person and can use that to determine what they want without words. For me, it is incredibly safe and a huge relief to receive the care I need, without being able to convey the feeling in words.

Sometimes I feel like a two-year-old and understand the frustration of not being able to tell you, even though my head knows. Big tears run down my cheeks, and I stamp my foot like an angry rabbit. If my body could, I would probably throw myself on the floor and scream. We are different, and someone close to me who doesn’t have this comes naturally because he simply hasn’t had to be foresight in the same way. We have been struggling for a while, and numerous misunderstandings have led to boredom for both of us. I have been tearing my hair out trying to find a solution so that when I can’t write and don’t have the eye pad at hand, I can give answers that help me explain what I want. Instead of asking ‘what do you want,’ like now, we practice being foresighted. If I point to my forehead, what could it mean? My foot? My arm? My stomach? And then we come up with a lot of things about the part of my body that I often have problems with. It’s itchy, thirsty, hair in the way, etc. So now Peter asks the answers as a question, and I give a thumbs up or down, or a wink for yes, two noes, and three I love you.

We live our whole lives together, and we see each other daily, yet sometimes we don’t see each other. Can you understand your loved one if they become ”trapped” in their own body? It’s not easy, and we do the best we can — no self-evident truth.