Åsa Ekvalls Hemsida

När jag blir frisk från denna skitsjukdomen så ska jag (utan rangordning)…

• Sjunga högt och tydligt mä min ljusa lite nasala röst, som jag minns den iaf.

• Lyfta mitt lyckopiller mä mina armar och hålla hårt om honom och dansa mä honom i flera timmar tills vi blir alldeles snurriga och faller ihop i en hög på golvet skrattandes som bara vi kan.

• Gräva massa gropar i trädgården utan anledning men för att jag kan. 

• Hänga tvätt ute på sträcket som jag bara älskar nu när värmen kommer. 

• Sätta upp mitt hår i en hög tofs.

• Lägga armarna om alla jag älskar och krama dem hårt och säga att vi gjorde det!

• Svepa en iskall öl en varm sommardag,  ni vet sådär att hela munnen och strupen fylls och det känns ända ner i magen.

• Binda en krans i alla möjliga färger och material och ha den på huvet I flera dagar och gå rak och stolt genom resten av livet.

• Köpa mig en ny provencecykel och cykla genom blommande lavendelfält..eller bara några gator ner och skåla i cava så bubblorna rinner över.

…mm…

I mitt huvud ekar mantrat…jag läker…det finns bara ett val och det är livet. Detta håller mig vid liv och hjälper mig att orka kämpa!!!

Sen… Hade försäkringskassan hemma för att se om jag är berättigad till assistans. Vår yngsta dotter vill gärna ha det uppdraget och det känns tryggt för mig. För att få det ska man utvärdera vad allt det basala behovet är i tid. Hur många gånger om dagen kissar du? Hur lång tid tar en dusch? Kan du klä på dig? Hur ofta vill du gå ut? Alltså jag fattar att man måste veta cirka ungefär för att veta om jag är uppe i de 20 timmar i veckan som krävs för att få assistans men helt plötsligt är jag istället väldigt sjuk,men upptäcker jag. Inte att jag ljuger om tiden men för att jag tydligen ljuger för mig själv för att orka.

Det blir helt plötsligt uppenbart att mitt liv är ganska litet fast jag aldrig varit mer nöjd än nu.

Att jag har rätt  att få håret tvättat istället för som nu vara tacksam att håret är ganska grått och torrt och kan sättas upp om nån kommer förbi och hjälper mig. Ej heller behöver jag sitta i pyjamas när mannen kommer hem och bestämt tala om att jag har varit vaken i flera timmar. Sen hör ju till saken att jag har världens mest kravlösa man, tack och lov, men också att jag råkar älska plagget pyjamas, el loungewear som det så fint heter. Det är uppenbart att jag är bra på att mörka mina tillkortakommanden för att jag förmodligen är så lättanpassad till det rådande läget. Allt fungerar ju ändå känns det som. Anledningen till det är ju för att jag har den hjälpen redan av de som älskar mig i och ställer upp i vått och torrt. Detta ger mig ofta dåligt samvete och jag saknar min man som min man och inte som min vårdare.

Fingrarna spretar så var var jag. Jo jag saknar när mamma och pappa kom och ”bara” fikade och pratade om veckan. Hur hade jag själv gjort? Självklart hade jag tagit hand om alla dygnet runt och passat på dem i alla lägen för så gör man. Sån är jag. Vad jag menar är att ibland behöver jag vara sann mot mig själv och inte bara tacksamhet och nöjd. Det är inte lätt att tänka om, om man hela livet varit förbaskat självständig och envis.

Ibland behöver nån tala om för en att behöver du kissa fem gånger om dagen så får du hjälp mä att dra upp byxorna över rumpan och inte gå mä de halvt hängande runt stussen och dessutom så får man betalt för att dra upp mina byxor fem gånger om dagen. Det är väl fantastiskt så säg. Men frisk det blir jag, det är väl tur! Önskar er alla en riktig glad påsk!

English:

When I recover from this shitty disease, I will (in no particular order):

• Sing loud and clear with my bright, slightly nasal voice, as I remember it anyway.
• Lift my lucky pill with my arms, hold him tightly, and dance with him for several hours until we get completely dizzy and collapse on the floor laughing like only we can.
• Dig lots of holes in the garden for no reason but because I can. 
• Hang laundry out on the stretch that I only love now that the heat is coming.
• Put my hair up in a high bun.
• Put my arms around everyone I love, hug them tightly, and say we did it!
• Sip an ice-cold beer on a hot summer day, you know the kind that fills your whole mouth and throat, and you feel it down to your stomach.
• Tie a wreath in all sorts of colors and materials, wear it on your head for several days, and walk straight and proud through the rest of your life.
• Buy me a new Provençal bike and cycle through blooming lavender fields, or just a few streets down, toast the cava until the bubbles overflow.

In my head echoes the mantra, ”I heal.” There is only one choice, and that is life. It keeps me alive and helps me to fight!!!

Then, I had the insurance company at home to see if I am eligible for assistance. Our youngest daughter would like that assignment, and it feels safe. To get it, you must evaluate all the basic needs in time. How many times a day do you pee? How long does a shower take? Can you get dressed? How often do you want to go out? So I understand that you have to know approximately if I am up to the 20 hours a week required to get assistance, but all of a sudden I am very sick instead, but I discovered. I am not lying about the time, but because I am apparently lying to myself to cope.

It suddenly becomes evident that my life is relatively small, although I have never been happier than now.

I have the right to wash my hair, instead of being grateful that my hair is quite grey and dry, and can be put up if someone comes by and helps me. Nor do I have to sit in my pyjamas when my husband comes home and firmly state that I have been awake for several hours. Then it is part of the matter that I have the world’s most undemanding husband, thank goodness, but also that I love the garment pyjamas, or loungewear as it is so nicely called. I am good at covering up my shortcomings because I easily adapt to the current situation. Everything works anyway, it feels like. The reason is that I already have that help from those who love me and stand by me through thick and thin. This often gives me a badconscience, and I miss my husband as my husband and not as my caregiver.

Fingers crossed, where was I? I miss when mom and dad came and “just” had coffee and talked about the week. What would I have done? Of course, I would have cared for everyone 24/7 and looked after them in all situations because that’s what you do. That’s how I am. What I mean is that sometimes I need to be true to myself and not just grateful and satisfied. It’s not easy to change your mind if you’ve been so damn independent and stubborn your whole life.

Sometimes someone needs to tell you that if you need to pee five times a day, you get help pulling your pants up over your butt and not walking around with them half hanging around your ass, and you also get paid to pull my pants up five times a day. It’s fantastic, you know. But I’ll be healthy, that’s lucky! I wish you all a pleasant Easter!