Satt ute och åt lunchen idag. Jag blundar och solen värmer som en sommardag under min pergola. Jag känner det där pirret i kroppen jag saknat en tid…tacksamhet. tacksamhet över livet denna härliga höstdag, bara några få dagar från november månad.
Vi är så närvarande i dödens grepp och fulla mä sorg i våra hjärtan. Inte ett varför som behövs berättas om på dessa sidor men för mig själv så har det inneburit att livet ännu tydligare behöver levas här och nu. Det är inte bara för att vi alla kan drabbas utav sjukdom utan också för att det plötsligt och oväntat bara kan ta slut.
Vi behöver prata mer om livet efter detta. Inte skjuta det på framtiden utan låta det vara en del av livet som allt annat. Allt vi pratar om blir mindre dramatiskt och mindre skrämmande.
Jag har valt att se livet, inte döden. Jag dör egentligen inte riktigt för jag vet att jag kommer att finnas mä i livet på så många vis…det har jag själv sett till genom att göra avtryck mä min närvaro. I varje en av er som lever mä mig finns det en bit av mig i dig. I ert hjärta finns min kärlek fortfarande där. Blundar du kan du fortfarande känna mig, höra mig och se mig! Jag lever, vi lever.
På luciadagen har jag levt mä min diagnos I ett år. I januari i år trodde jag inte att jag skulle leva tills nu, kanske ett kolli nån stans som bäst! Jag är här idag mä hopplöst tal och svaga händer men herregud, jag lever och älskar livet mer än nånsin! Jag äter och skålar, jag kan fortfarande krama mina nära och kära, jag kommer att få uppleva min äldstas 30årsdag i december och slapp skriva det där grattisbrevet jag planerat. I mitt hjärta känner jag kärleken från de som fattas mig och för dem ska jag leva lite extra och för att de fortfarande lever i mig!
Ta vara på livet och varandra, gör avtryck medan du lever, vi lever sen lever vi igen!
Älskar er
English:
I sat outside and ate lunch today. I closed my eyes, and the sun warmed like a summer day under my pergola. I felt that tingle in my body I’ve been missing for a while—gratitude—gratitude for life on this lovely autumn day, just a few days from the month of November.
We are so present in the grip of death and full of sorrow in our hearts. Not a why that needs to be told about on these pages, but for myself it has meant that life needs to be lived even more here and now. It is not only because we can all be affected by illness, but also because it can suddenly and unexpectedly just end.
We need to talk more about the afterlife. Don’t postpone it to the future but let it be a part of life like everything else. Everything we talk about becomes less dramatic and less scary.
I have chosen to see life, not death. I don’t die because I know that I will be there in life in so many ways…I have made sure of that by making an impression on my presence. In each one of you who lives with me, there is a piece of me in you. In your heart my love is still there. If you close your eyes, you can still feel, hear, and see me! I live, we live.
On Lucia Day, I have lived with my diagnosis for a year. In January this year, I didn’t think I would live until now, maybe a package somewhere at best! I am here today with hopeless speech and weak hands but my God, I am alive and loving life more than ever! I eat and toast, I can still hug my loved ones, I will experience my oldest’s 30th birthday in December and I didn’t have to write that congratulatory letter I planned. In my heart I feel the love of those who miss me and for them I will live a little extra and because they still live in me!
Take care of life and each other. Make an impression while you live. We live, and then we live again!
Love you guys
Åsa Ekvalls Hemsida 
Lämna en kommentar